För några veckor sedan satt jag i köket och drack en kopp te. Det var en vårmorgon och jag var lite uttråkad. Jag satte på radion men det var bara stammamde tanter och gubbar på vågorna, inte en ton musik, så jag stängde snabbt av. Förstrött tittade jag mig omkring och såg alla dessa reklamblad som kommer i posten. Det råkar faktiskt vara så att jag är den enda i trappuppgången som vill ha reklam, dels för att jag tänker att brevbäraren uppskattar det, men också för att de kan ha bra erbjudanden på mat. Problemet med reklam är att man inte precis kan välja vilken reklam man får. Antingen får man brevlådan full eller tom, det finns inget vrede, bara en knapp. En av de reklamblad som därför infinner sig men jag faktiskt aldrig ens bläddrat igenom är de från smyckesbutikerna. Ni vet, Hallbergs guld, guldfynd, albrekts guld och säkert en massa fler jag förträngt. Hur som helst hade jag inget bättre för mig så jag slog upp den som låg närmast till hands och började titta på bilderna.

Vilka bilder! tre 0,65 carats infattade diamanter på en 18K vitguldsring upphöjda i en classic cut! eller varför inte 0,7 carats smaragder på 24K gulguldsörhängen! Vad sägs som 1,65 carats safirer i ett roseguldshalsband, med zirkoniumkristaller runt dess infattning! Det fanns minst hundra stycken av dessa frestande smycken som glittrar och glänser när man håller upp de mot solen. Alltid med vackra färglada fotografier följt av en klinisk beskrivning, som en smyckesobducents anmärkningar. Jag blev som besatt. Så fort jag läst igenom den första tog jag tag i det andra reklambladet och började bläddra. Jag tog fram en tuschpenna och började ge de olika smyckena recensioner i formen av ett betyg och formligen drunknade i en flod av guld och rubiner.

Men när jag tagit mig igenom den sista blev jag helt plötsligt dyster. Efter det, äcklad. Sedan nådastöten. Jag förstod vad de enorma sifferkombinationerna under bilderna var. PRISET! Dessa lustigkurrar hade försökt föra mig bakom ljuset med sina bilder och beskrivningar, men än en gång hade reklambranchen misslyckats med sin yttersta uppgift, nämligen att få kunden att glömma vem som betalar. De här gamarna vill ha sextitusen av mitt hårt intjänade CSN bidrag för en ynklig diamantinfattad guldkedja. DEN ÄR SÄKERT LABBODLAT! GULDET MED! intalade jag mig själv medans jag la mig ner på köksgolvet.

Med det anländer vi då till vad jag egentligen vill disskutera, nämligen smycken som koncept. Varför bär vi smycken? När man egentligen stannar upp och kontemplerar detta framstår det som en mystisk vana vi alla har funnit oss i. För ena armen och andra benet kan du få ett halsband som kostar för mycket att ha till vardags men är för överdrivet för att bära vid seriösa sammankomster. Man kan inte med någon form av självrespekt anlända till ett giftemål iförd en guldkedja men du kan inte heller gå till matbutiken. Så varför finns denna branch och hur kan den gå runt? Varför går så många omkring, likt hövdingar på savannen, med insatsen på en bil runt halsen, eller fastbultad i örat, eller hängandes på armleden? Är det något av det hela jag missat? finns det någon skönhet till dessa naturmaterial jag helt enkelt inte kan förmå mig uppskatta?

Jag tror att det har att göra med den rådande ekonomin. Den genomsnittliga personen är i en udda ekonomisk sits. Man tjänar mycket pengar, men inte så mycket att man har råd med sakerna man faktiskt vill ha (hus, bil, familj). Det innebär att man kan köpa saker som guld, diamanter och dyra klockor utan för mycket sparande, men du kommer aldrig kunna spara ihop till en bostad. Man är i en sådan konstig situation att det är faktiskt mer sannolikt att en person har ett guldhalsband än att den har en bostad, något som genom historien varit otänkbart. Tänk dig att du, iförd alla dina guldsmycken skulle träffa en medeltida bonde. Deras antagande skulle vara att du också har en herrgård med trälar, kossor, får, drängar och en stor eldstad med din ätts vapensköld hängandes ovanför.

Det verkar som att lyxkonsumption har blivit billigare än någonsin.

Men jag uppmanar dig, o du läsare, att kontemplera själv. Vad är det du gillar med smycken? Om du, likt jag, inte kan finna ett svar ber jag dig att sluta. Vi måste lämna denna ovana av att konvertera våra kronor till diamantinfattade guldhalsband bakom oss och istället spendera våra pengar på något som faktiskt gör våra liv bättre. Även om det kanske framstår som omöjligt att köpa sin bostad är det inte omöjligt på riktigt. Så varför slösa de få kronorna du har, eftersom att det bara tar dig längre ifrån ditt riktiga mål?